Hej, jag heter Pia och jag är fri

Imorgon ska jag till Arbetsförmedlingen och anmäla mig som arbetslös.
Antagligen blir jag arg för det vill jag minnas att man blir på Arbetsförmedlingen.

Scenario:
- Hej, och du vill anmäla dig som arbetslös?
- Hej, ja det vill jag.
- Vad är orsaken till din arbetslöshet?
- Jag har sagt upp mig?
- Varför har du sagt upp dig?!?
- Jag kände inte för att jobba kvar längre.
- Vad jobbade du med?
- Grafisk formgivare på reklambyrå.
- Oj! Har du tänkt genom det här noga?
- Ja.
- Men reklam är väl kul? Hur länge har du jobbat med det?
- Sju år ungefär.
- Är du medveten om att du inte får några pengar på två månader?
- Ja.
- Det kanske inte är så smart att säga upp sig från en fast tjänst.
- Nähä.
- Hur ser dina planer ut nu?
- Jag har inga direkt.
- Vad vill du göra då?
- Baka kakor, lyssna på musik, måla, skriva. Sånt.
- Hur menar du då?
- Jag vet inte riktigt.
- Vill du jobba på bageri?
- Nej.
- Vad vill du då?
- Vara fri att göra vad jag vill.
- Hmmm.
(lång besvärande tystnad)
- Du borde söka jobb i hela Sverige.
- Jaha?
- Du vill inte bli sjuksköterska?
- Nej.
- Du vet, man kan inte alltid välja vad man vill göra här i livet.
- Jo, det kan man.
- Dom söker kvällsarbetare i Ängelholm.
- Kul för dom.
- Säkert att du inte vill bli sjuksköterska? Tycker du inte om människor?
- Nej.
- Nu är det så här att vi ger ju inte bort pengar gratis i det här landet.
- Det är dumt.
- Jag skickar med dig lite papper och sen bestämmer vi att vi träffas igen på måndag.
- Jaha.
- Och så tänker du efter vad du egentligen vill med ditt liv.
- Jag vet vad jag inte vill.
- Bra, då skriver jag att du är intresserad av jobbet i Ängelholm.
- Men det är jag ju inte.
- Jo, det är du.
- Nej!
(lång irriterande tystnad)
- Vi ses på måndag då, ha det så bra.
- Du säger det ja.


Ängelholm är ett bra hål att dumpa arbetslösheten i sa de till Missy L. Var man ska dumpa Arbetsförmedlingen är ett större problem kan jag tycka, så mycket skit finns det nog inget ställe som vill ta emot.

Egentligen vet jag ingenting om vad som kommer hända de kommande veckorna. Det känns ganska härligt, som att gå till tandläkaren och veta att om man har en massa hål i tänderna kan man bara springa därifrån. Kopplet är borta.

Yes, je suis en polyglott und eine kockfetischist

Man ska inte börja prata högt om sina fetischer för då blir det svårare att dölja dem.

en dag kvar

Att hålla balansen mot väggen

Efter filmen ramlar huvudet utanför kudden och man låter frusna fötter klättra upp på väggen som man alltid gör. Man gömmer öronen i ett par rejäla hörlurar och blundar i timmar till

When in Rome
för man blev nostalgisk av Napoleon
Koop
för man blev nostalgisk av en annan film
Detektivbyrån
för man har blivit blipblopare
Architecture in Helsinki
för man gillar virvelvindar
Babyshambles
hoppar man över
men sen blir det bokstavsordning
eftersom man inte orkar sålla
och
Bad Machines
Be Good Tanyas
Beirut
Beth Orton
Bettye LaVette
Billy Holliday
Billy Bragg
Björk
Blaze Foley
Bob Hund
Bobby Hebb
Bonnie Prince Billy
Bright Eyes
Bruce Springsteen
Buddy Miller
Cat Power
Charlie Persson
CocoRosie
Cure
Daníel Ágúst
Daniel Johnston
Daniel Lanois
och alla andra Daniels
osv
till
Wolfsheim
som knyter ihop början
med slutet och man börjar
om med
Absentee
Aimee Mann
Aislers Set
(gäsp)

Dagen som är dagen idag, fast nu är det ju kväll

Jag trodde inte det var möjligt att majssnacks kunde bli för salta, men det kan dom. Uppenbarligen! Det fräser och bubblar och pyser i min mun och om jag inte slutar äta snart kommer tungan frätas bort millimeter för millimeter tills ingen tunga längre finns kvar.
Det hade naturligtvis inte varit enbart nackdelar. Alla förväntningar på att jag ska kallprata mig genom dagarna hade varit meningslösa förväntningar och jag hade bara behövt peka på det svarta hålet där tungan inte längre vispar runt, gurglat lite och ni skulle BE mig att fortsätta vara tyst. Men jag vet inte, kanske tvättar jag majsen i iskallt vatten och kryddar om dom med egna måttligare mått. Om inte annat blir de säkerligen blöta och saggiga och då slipper jag äta dom och kan vara måndagsnyttig och suga på en träig morot istället.

En annan sak. När skånska programledare, som har lärt sig prata rikssvenska, ska vara roliga (sorry, kommatering är inte min starka sida), brukar de lägga sig till med skånskan igen. Fast den typen av skånska som det brukar bli när de med en annan dialekt försöker härma skånska. Är det någon poäng med det och är det skoj? Bara så jag vet om jag ska skratta nästa gång. Annars är Pelle bra tycker jag. Å andra sidan tillåter min kockfetischism mig att tycka att alla som lagar mat är bra.

Oundvikligt älskar jag dig

Ni förstår, det här med att älska snö
det sitter liasom i mina gener.

Skvalmusik P1

Jag behöver klona mig, jag inser det nu. En likadan jag som delar allt och därmed gör livet lite billigare för mig. En Pia II som betalar halva hyran, halva telefonräkningen, halva allt som kostar och som gör det möjligt för mig att flytta till det där vitputsade lilla ensamma stenhuset vid havet som jag naturligtvis bara har råd med om jag är minst två personer.
Vad är det med det här samhället egentligen som gör att alla par ska belönas, medan alla singlar hela tiden ska bestraffas? Jag förstår det inte. Varför hamnar alltid 1 + 1 på plussidan medan 1 + 0 automatiskt och helt felräknat hamnar på minussidan? Varför ska parmänniskornas liv innehålla mer kvantitet och kvalitet bara för att de är två? Duger inte en? Människans regler och lagar om tvåsamhet är ta mig fan det tråkigaste och mest orättvisa som någonsin uppfunnits (förutom apartheid och krig och sånt då kanske).
Sannerligen är det lite märkligt att husen har kommit längre i sin relationsutveckling än vi människor som bygger dem. Hus till skillnad från människor får till exempel gärna vara ensamma. Ingen diskriminerar ett hus för att det inte är ett parhus eller för att det ligger lite avlägset och har en krånglig personlighet. Ensamma hus är idylliska, dyra och eftertraktade medan ensamma människor är ett kliande eksem på tvåsamhetens högra knä. Bort bort!

Holy macaroni

Man bara sitter sådär lite lagom tillbakalutat och gapar i sömne medan teven skvalar i bakgrunden och den fula bruna björnmorgonrocken har för flera timmar sedan kramat kylan ur kroppen och just som man tänker resa sig och gå ut i köket och diska disken från igår blinkar det till i ögonvrån och man skruvar upp ljudet på teven och mitt framför en utspelas covers i form av den vackraste kåntrymischmaschen med blödande tånaglar man hört på år och dagar och man blir allt lite....tja man blir en smula paff...och till och med den hemska låten Boten Anna höjer sig några miljoner snäpp och blir till manna på himlavalvet!
Och glad, man blir så glad och pirrtossig i magen att man alldeles struntar i disken och istället tycker lite synd om de där duktiga människorna som kastade bort sina teveapparater på 90-talet för att de skulle läsa och kultivera sig och vara äkta till skillnad från en tevephony som moi själv, men hej och hå bit i det sura äpplet folks! Fatboy endast i stereo för er.

Ni har aldrig hört mig säga det förut, men TRÈS magnifique!

Rock'n'roll tisdag

Idag har jag inmundigat en hel påse tefat.
Lovely!

OCH eftersom jag inte vill ha oväntat besök ikväll har jag även inmundigat ett halvt paket sparris.
Lovely!

Vi som passade så bra ihop

Snart har de ringat in mördaren och då är det bara en tidsfråga innan jag slår ihop pärmarna med en smäll (hur mycket smäll det nu blir av en pocketbok) och påbörjar den tråkiga process som följer efter att man precis blivit dumpad av en fin roman. Så jag behöver en ny bok snabbt, en villig historia som kan hoppa in och slicka min sår i samma sekund de börjar öppna upp sig, ett substitut för min nyss utlästa kärlek. Ett ordflöde med potential om ni så vill.

Vilken bokstav ska jag leta på?

En blodhunds tendens att drägla

Trollkarlen med narrgnistorna dök upp igår och stack en stor trälåda under armen på mig och viskade psssssst! Sen försvann han plötsligt som alla trollkarlar gör, i ett moln av stjärndamm och vita kaninhår, medan publiken höll andan och applåderade kulissen. Inuti lådan ni undrar?

Voilà!

Eller voilà här! (beroende på om man lutar lådan åt höger eller vänster)

Vissa saker är obegripliga

Som att det finns de som på allvar tycker att Martin Stenmark är snygg eller att han sjunger bra. Eller som det faktum att jag är så fanatiskt förtjust i Rolf Lassgård att jag väljer bort allt annat en fredagkväll och istället sitter hemma med en GB-sandwich i käften och tittar på hans grådassiga uppsyn i en Wallanderfilm. (Jag vill ändå hävda att det är värre att tråna efter Stenmark.)

En gång såg jag Lassgård utanför Triangelen. Han var tjock och sliten och sur och jag blev kallsvettig och rörd ända in i hjärteroten. Sen gick jag hem igen.

Öppnas varsamt

Fina linjer x 3

David Egnéus
(tack för tipset Miderberg)

Egon Schiele

David Foldvari
(igenochigenochigen)

Glöm inte...

...och allt bakom.

PVDB

Jag ligger plask platt på marken och tittar ner i ett bottenlöst mörkt hål. Det är snökallt i luften och jag bär en mössa som man vrider ett varv runt. Över mig och under mig fladdrar vitt i världens alla färger och någonstans från överalltet hör jag ljudet av dina tysta läppar som nynnar en melodi, jag vet vilken...
Jag ligger på platt på marken och tittar ner i ett bottenlöst mörkt hål.
Mina armar når inte och du får inte ramla djupare ner nu, hör du det?

Sista dansen

Får jag vara först med den här då?
Mysiga knastrande Madde...
(ah underbara flash, klicka på media och
sedan på videon som heter I'm All Right)

Så, nu får ni sova.

Copy Paste Cry

Jag är sen att upptäcka bra saker, det skäms jag inte för att erkänna.
Så här sitter jag, med hörlurarna fulla med Townes van Zandt och magen full med honung och varm mjölk. Så gnistrande fint, så väldigt inte idag.

If I needed you
Would you come to me,
Would you come to me,
And ease my pain?
If you needed me
I would come to you
Id swim the seas

For to ease your pain
In the night forlorn
The mornings born
And the morning shines
With the lights of love
You will miss sunrise
If you close your eyes
That would break
My heart in two

The ladys with me now
Since I showed her how
To lay her lily
Hand in mine
Loop and lil agree
Shes a sight to see
And a treasure for
The poor to find

Martin kan han

Jag stod inne på toaletten, tittade på min spegelbild och sög in kinderna tills jag fick världens djupaste smilgropar. Djupare än Ninas, cross my heart på svenska. Det är en lite gråare dag idag, det kan man konstatera. Inuti menar jag. För lite anledningar till naturliga smilgropar. Hela dagen stinker lite eau de artificiell, lite för många ögonblick som inte riktigt vill sig. Men det är okej antar jag, är man glad för jämnan kan det gå illa och jag hade ju en synnerligen glad förra vecka, så lite bakslag tar jag mellan tummen och pekfingret och trycker till bara. Ptts!

Imorse åkte jag tåg med Martin Kann. Jag visste inte att jag åkte tåg med Martin Kann förrän han ringde till sin frisör eller vem han nu ringde till och bokade in en tid på fredag genom att säga "Hej, jag heter Martin Kann och vill boka en tid, fredag går bra!". Martin Kann sett från sätet bakom, påminner starkt i frisyren om ett gammalt ex till mig. Det fick mig att vilja sätta tuggummi i håret på honom. Inte för att jag tycker illa om mitt ex, bara för att sånt hår inbjuder till tuggummipåsättning. Men jag orkade inte, klockan var halvåtta på morgonen och mina käkar sov fortfarande. Framifrån, upptäckte jag när Martin Kann vände sig om, såg Martin Kann inte ut som mitt ex utan som ett skivomslag till Bob Hund. Très mystiskt.
Väl på jobbet googlade jag Martin Kann, det gör jag alltid när jag ser en kändis på tåget (det är därför jag var tvungen att flytta tillbaka från Stockholm efter bara en veckas boende där). Senast jag åkte tåg googlade jag Orvar men hur kul var det? Orvar är på något tråkigt sätt alltid Orvar. Martin Kann var roligare, han gör fina saker, i jobbet menar jag då. Kul reklam och snygg design och så ett litet silverägg. Martin Kann är the man!

Dasskväll till ära ska jag ta taxi hem, det är mitt bidrag till Sveriges arbetslösa läkare idag. Vassegoa!

Oh, golly gee damn!

Efter att ha stått och tittat ut på Perra genom fönstret ett bra tag, bestämmer jag mig för att strunta i kollektivtrafiken idag och stanna kvar i ödesmarken en natt till. Tågen får bara köra i 110 km/h när Perra är igång står det på Skånetrafikens hemsida. Så långsamt tyar då inte jag åka, det är väl ändå 2007 nu och man kan kräva raketfart (åtminstone i kassorna på Konsum och i kollektivtrafiken)! Inte för att jag vet hur fort pågatågen brukar köra i normalfall, 120 km/h kanske? Hur som helst vill man inte stanna i Svedala, Skurup, Oxie längre än vad man behöver. I Svarte däremot skulle jag kunna tänka mig att stanna ett tag, utsikten över slätten och de sju haven är förvånansvärt vacker just i Svarte. Men Svarte är tyvärr alltid det snabbaste stoppet på hela sträckan Simrishamn-Malmö och dessutom har tydligen just Svarte-folket rysligt dåliga värderingar som man kanske skulle märka av om man stannade längre än de sedvanliga en och en halv minuterna. Ja, jag generaliserar, det är sånt man lär sig i skolorna nu för tiden om ni inte har märkt det. Om inte annat lär man sig det på julfester och genom alla grannsämjor, för ni vet väl att ALLA utlänningar tvunget ska ha med sig sina cyklar när de hoppar i hopptornen på Malmöfestivalen, ni fattar hur trångt och farligt det blir, fan en svensk kan ju komma i vägen och råka illa ut!

Hur som helst tog jag morgontimmarna till att lyssna på Perras små glädjetjut och till att se på en kollegas favoritfilm alla kategorier, Breakfast at Tiffanys. Nej, jag hade inte sett den innan. Och eh, va? En liten rådjursögd slyna som kastar ut katter i ösregn, behandlar kärlek som skit och som sen dessutom ändå får prinsen i slutet? Visst, lite underhållande men nej, jag säger nej till den filmen! Om där var en sensmoral så fattade jag den inte. Jo, kanske att när pengarna tar slut duger kärlek. Ah, kära Hollywood så très amerikanskt, så väldigt urbota urtråkigt. Så väldigt Gasen i botten Herbie. Men snygga kläder förvisso, det kanske var det som var själva poängen, inte storyn?

Nåja, nu ska jag ut och måla havet grått.
Adieu!

btw

I löve Stefan Wermelin!

Lite spänning, lite action, inga subtitles

Jag sitter mitt i ett blåsigt och ödesmättat landskap och läser brev från andra världskriget. Brev från min mormor, brev från min morfar, brev från min mormors nästkusiners kusiner adresserat till min mormor och morfar.

Nästkusinernas kusiner som kom från Östtyskland. Kurt, som pappan i familjen hette, var stridspilot och under kriget blev han nedskjuten av Hitlers knähundar. Han överlevde och kom undan med en kropp full med fula ärr, bara för att strax därpå bli tillfångatagen och satt i ett fängelse placerat på en enslig liten ö någonstans, jag vet inte var. Och precis som i Hollywoodversionen fick han och två medfångar för sig att fly eftersom tillvaron bland de bitska nazistvakterna inte var ett alltför angenämt helvete.
Under en natt lyckades de tre ta sig ut ur fängelsebyggnaden och bestämde sig för att simma över till fastlandet på andra sidan vattnet. Bäst som de simmade roterade vaktljuset från fängelset över dem med jämna mellanrum. Kurt var den ende som lyckades göra sig tillräckligt osynlig, de andra två blev skjutna och ett läckert skrovmål för hungriga fiskar.

Efter flykten från fängelset, flydde hela Kurts familj vidare till Sverige, till min mormor och morfar. Mormor och morfar blev förpassade till vinden eftersom utrymmet i huset var begränsat, liksom maten antar jag. Där gömde de sig i alla fall under hela kriget, gick i skola, jobbade på sjukhus och fortsatte att leva. När de hade bott där ett tag, hade Kurt en dag med sig två engelska ynglingar i present till min mamma, han tyckte att hon kunde få dem. Det tyckte inte mamma, som inte är mycket för engelsmän, och skräckslaget gjorde som Kurt och flydde. Men det är en annan historia.

Min mormor var sjuk i tio år och dog när min mamma bara var sjutton år, så jag har aldrig träffat henne. Breven och foton och det min mamma berättar är det enda jag har för att bygga upp en bild av henne. Likadant med min farfar egentligen, som också dog ung, bara det att min pappa inte hann berätta så mycket om farfar innan han själv dog. Antar att jag aldrig var tillräckligt intresserad för att fråga när jag var yngre, men någon gång ska jag väl ta tag i det.

Jag vill egentligen inte ha något sagt med det här, ingen tragisk historielektion med sensmoralen att det var sämre förr. Det jag tänkte komma fram till var att jag med breven och anteckningarna kommit på att även min mormor tyckte om att skriva. Hon skrev dikter med kulspetspenna på rutat papper som nu gulnat och knappt är läsbara, men det här kan jag urläsa, en dikt hon skrev den 9 januari 1940:

Kriget
Nu ett krig brutit ut
det är tyskens beslut
Han vill mörda och mordbrand utöva
han vill dela vårt bröd
han har bragt oss i nöd
Och vårt land vill han svekfullt bortröva

Uppå gatorna gå
många barn som är små
och de ropa på hjälp som i yra
Vem skall taga de små
var skall födan de få
vem skall huset och hemmet bestyra

Och jag ser längre fram
med ett barn i sin famn
och en moder av sorg och av smärta
Hennes man ligger död
hon har mistat sitt stöd
och hon har varken hem eller föda

O du allmakt så stor
där i höjden du bor
blicka neder och se vårt elände
Sträck din mäktiga hand
och beskydda vårt land
och fördriv och förgör vår fiende

(Glemminge den 9 jan 1940, Olga Nilsson)

Hej Dimpy!

Ungefär en gång om året dyker frågan upp:
Vem skulle du vara kär i om du blev kär i tjejer?

Fint nog vill jag alltid svara att jag inte blir kär i kön utan i människor. Men det blir jag ju inte, så jag ljuger lite i så fall. Förtjust blir jag, men inte kär. Dock, om så vore, skulle jag sitta under ett paraply i regnet och sukta efter den här ninan ikväll. Och det beror bara på smilgroparna och på att hon är så jävla otrevlig när hon känner för att vara otrevlig. Jag hatar sympatiska tjejer.

3 önskningar just nu

Merde!

Vad är det nu, fyra dagar? Hur lång tid tar det innan något bestämmer sig för att bli bestående? Fem dagar kanske... Jag är i ett sånt chocktillstånd över att det tomma i mitt bröst, som förföljt mig i ett års tid, så abrupt bytts ut till ett tillhåll för både saligt lugn och sprakande tomtebloss, att jag knappt vågar skriva om det här. För är det något jag brukar kunna räkna med är det lagen om alltings jävlighet och att så fort jag börjar dela med mig av min känsla av att allt håller på att bli fantastiskt bra, så går det åt helvete. Så jag säger så här, jag är väldigt väldigt osäker på den här underbara frihetskänslan som valsar runt i mig nu om dagarna. Så ge fan i att röra runt i grytan nu! Och pardon my french, mon cherie.

L I N D A S W E D E N

Finaste konsten att hänga på väggen eller i taket eller i en trött gammal tall, gör finaste Lajndan från Ljungby (eller Malmö mest kanske, men Ljungby väger tyngre). När jag slutar köpa onödiga prylar ska jag köpa en duk full med färg av henne istället. Och en inplastad kaka från Laganland.

Elvis fyller år och du...

...det ordnar sej!

Kontraster

Om det är Den stora förändringens tentakler som äntligen har börjat kittla mig på smalbenen vet jag inte, men den 6 januari luktade dagen lite godare än tidigare, lite bränt sådär, och ljuden var lite mjukare och luften lite krispigare att svälja ner och plötsligt bryr jag mig inte längre om punkter utan känner att meningen kan få lösa tyglar och skena iväg precis hur den vill och jag struntar i om det är Den stora förändringen eller bara lugnet före stormen som vanligt, för det här, det här var en riktigt finemang dag, och det alldeles utan att något speciellt hände, jag menar Tim Burton var där och Tim Burton är jag barnsligt förtjust i vad han än tar sig för och trollkarlen med narrgnistorna poppade också upp lite sådär oväntat och hans ord är jag kanske lika barnsligt förtjust i, men bortsett från det var dagen precis lik dagen som var dagen innan och ni får ursäkta franskan, men Mon Dieu vad jag önskar att timmen jag sitter i just nu landar på ett kalkerpapper med gårdagen och ritar fram streckfåglar och stick i benen i all evighet, amen (punkt)

Självrannsakan

Jag bakar kanelbullar, proppen går, jag pärlsockrar, dricker vatten och gömmer livet i ett moln av mjöl, jag nyser och låter chokladsmeten skära sig, lyssnar irriterat på Tone Norum på radion, jag lägger mig ner på golvet, räknar till hundra framlänges baklänges, reser mig upp, ställer ut plåten med kärleksmumsen i garaget, räknar färgerna på en fågel som skymtar genom fönstret, jag hamnar på Island och kopierar och tänker att kanske behöver jag bara 35 frågor för att förstå vad som gick fel 2006...

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Gick en skrivarkurs.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Kommer du ha några nya för nästa år?
Om jag gav några så har jag säkert brutit alla. Nej.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, Jenny. Och min bror, om han nu räknas som vän.

4. Dog någon som stod dig nära?
Inte så många kvar, men nej inte i år.

5. Vilka länder besökte du?
Danmark och Tyskland. Båda hade ganska bedrövliga slut.

6. Är det något du saknar år 2006 som du vill ha år 2007?
Passion

7. Vilket datum från år 2006 kommer du alltid minnas, och varför?
22 december, för att jag äntligen sa upp mig.

8. Vad var din största framgång 2006?
Tror inte jag hade någon.

9. Största misstaget?
Att tro på vad andra säger.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Inte fysiskt vad jag minns, lite småkrämpor kanske.

11. Bästa köpet?
Min cykel

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Kläder

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, ett brev som Lina skrev till mig.

14. Vilka sånger/band kommer alltid att påminna dig om år 2006?
Timo, Stuart A Staples

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mycket mer ledsen.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit och målat mer.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Tänkt på vad jag gör för fel.

18. Hur tillbringade du jul?
Med min familj mitt i skogen.

19. Hur många one night stands?
Inga.

20. Favoritprogram på TV?
Lost, Little Britain

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Ja

22. Bästa boken du läste i år?
Ajvides vampyrbok och kanske Stridsbergs Drömfakulteten.

23. Största musikaliska upptäckten?
Ingen jag kan komma på som jag inte redan visste om.

24. Något du önskade dig och fick?
En spindeldödare

25. Något du önskade dig men inte fick?
Kärlek

26. Årets bästa film?
Harold and Maude kanske, fast den är från 70-talet.

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2006?
Plockade jordgubbar och badade i havet.

28. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja, många saker

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2006?
Cross over

30. Vad fick dig att må bra?
Vänner, havsluften, musiken

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Saxofonisten i Moneybrother

32. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Engagerade mig inte i något alls känns det som.

33. Vem saknade du?
P

34. De bästa nya människorna du träffade?
Romana, Kristian, Dr Who, Andreas

35. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Att inte ta saker för givna

Extreme makeover

Jag har nu anmält mig till vårens omgång av Extreme Makeover på Kanal 5. Dr Fisher har skissat upp eventuella åtgärder som ska utföras om jag kommer med.
Håll tummarna!

Same same, not very different

Jag sitter och inväntar den stora förändringen som skulle komma 2007.
Med benen i kors sitter jag i sängen och tänker nu då...ja men NU då...eller nu...inte nu heller? Men det tar kanske lite tid för den stora förändringen att komma igång. Det är så mycket gammalt bråte i mig som den behöver göra sig av med innan den kan slå sig till ro i kroppen. Inte mycket att göra åt, jag kan ta av mig kläderna och krafsa lite på huden för att få den att bli tunnare, mer genomtränglig, men mer kan jag inte göra.
Så jag antar att jag får sitta här ett tag till, känna samma gamla jävla känslor som 2006. Förödmjukelsen i att sitta och gråta över samma gamla P-tecken där han går i täten med sin förbannade drillstav och aldrig tittar bakåt. Isblocken som tinar fan så långsamt trots att det är hundra plusgrader ute. Den där känslan som bygger orostrådar bakom pannan tills jag får huvudvärk och som ger mig den där obefriande klarheten att oj, vad det kommer att gå illa nu. Och jag sover illa om nätterna men bra på morgnarna, kanske är det för trångt i sovnatten men lagom glest i sovmorgonen, jag vet inte. Jag drömmer om grisar som skriker och det är ingen punk med det alls, kanske dödsmetall, jag vet inte det heller. Det jag vet är att jag vill vara vaken för att slippa drömma, att jag vill sova för att slippa förnedringen som följer med vakenheten. Ingenting går ihop, som vanligt, som 2006.
Men jag krafsar på och huden ovanför hjärtat börjar bli väldigt tunn nu, snart kommer den stora förändringen och tränger sig genom. Snart. Snart.