Doin' da Kicki swirl

Hej Livet fram tills nu,
då säger vi ajöss och tack för fisken och låtom oss aldrig ses igen.
Eller som de säger i filmen:

"I'm fucking crawling out of my skin. I should've left you at the flea market."

Livet imorgon tar jag itu med imorgon tror jag.

/P

360 grader

Fåglarna har svårt att bestämma sig i vinter verkar det som. Ena stunden kommer fågeltjattret söderifrån, andra stunden norrifrån. Ojämna led som flyger över vårt hustak på allra högsta volym, fram och tillbaka fram och tillbaka. Det börjar bli dagens stora händelse här, från vilket håll kommer fåglarna nu. Fan, blir de inte besvikna när de gång på gång hamnar på samma gamla Skillingestrand istället för på nån Hulahula-strand på Hawaii (inte vet jag var fåglar semestrar)? Högsta hönset kanske borde sadla om och låta någon av småfåglarna ta rodret istället.

Åh hej med farbror Frej...

Hej alla barn nu blir det barnprogram
och titta nu här vad farbror Frej tar fram
En stycke dosa och nu ska ni höra
vad man med sådan dosa kan göra
Stick den i väggen och killerikitt
så har vi dödat oss spindelfritt!

"Elektronisk avskräckare som håller fritt från spindlar. Täcker en öppen yta upp till ca 50 m2. Avskräckaren sänder ut ett ultrafrekvent ljud som påverkar spindlar och andra krypande insekter. Spindlarna undviker att vistas i utrymme där ljudet finns. Ofarlig för barn, katter, hundar, fåglar och fiskar. 230 V, CE-märkt. Dö dö dö dö dö dö!!!!" (eller ja, texten kanske inte var exakt så)

Tyvärr kolavippar gnagare av ljudet, så om ni planerar att besöka mig med en hamster i bakfickan kanske ett par rejäla öronproppar är på sin plats. Välkomna!

God jul folks!

(Nina Hemmingsson)

Psssst!

Imorgon ska jag avslöja något skoj för er.
Eller ja skoj och skoj beror nog på hur man ser det.
Och känner man inte mig är det nog inte så skoj.
Och känner man mig så är det nog inte så skoj.
Hur som helst...

...

12 timmar non stop

är inte kul när det är Kent.
är inte kul när det är godis.
är inte kul när det är slavjobb.

dr house är däremot lite kul.

Damn, I wish I was a lesbian!

Jag drömde att jag stod bland hundratals gäster på ett stort bröllop. Den ljusa och den mörka flickan skulle gifta sig. Den ljusa flickan var lite längre och mildare i sitt utseende, den mörka hade en mer karakteristisk näsa och smalare ben. Platsen var en gigantisk kyrka med flera våningar och ett vackert trolskt ljus som omslöt alla gästerna där de gick fram och tillbaka med drinkar i sina händer.
En stund innan själva vigseln skulle börja stod jag i ett litet rum tillsammans med den ljusa och den mörka flickan, ett par andra kvinnor och prästen. Den mörka flickan såg yr ut och helt plötsligt föll hon ihop som en trasa på golvet. De lyckades få liv i henne men insåg snabbt att hon inte mådde tillräckligt bra för ta sig nerför altargången. Alla tittade på mig.
Jag satt i en stol med tiotal händer som slet och drog i mitt ansikte. Ett par händer justerade det sista på näsan. Någon hade gjort en avtryckning av den mörka flickans ansikte och nu klistrade de fast hennes silikonansikte på mitt. Tryckte dit lite extra klumpar och skar ut hål vid näsan och munnen. Jag andades nervöst och förväntansfullt.
Den ljusa flickan tog min hand och vi gick in i musiken och runt runt kyrkans gångar som snirklade sig förbi alla gäster som stod och log mot oss. Jag log också, med mina nya smala läppar. Och vi sa ja.
Efter ceremonin och rosenbladen och de vita kravatterna stod vi i den ljusa och den mörka flickans hus. Ett överflådigt, vackert hus med högt i tak och skrattande människor överallt. Det serverades sånt som fick mungiporna att flyga uppåt några meter och den mörka flickan ryktades vara på benen igen. Jag gick ut i trädgården för att leta efter henne och fick följe av några fnissande väninnor. Det var alldeles tyst där ute. Riktigt, riktigt tyst menar jag då.
Vi stod på en jättelik asfalterad plan och tittade på de nedsläckta husen runt oss. Den mörka flickan kom fram och såg bekymrad ut. "De är amish", sa hon. "Ni måste vara tysta, de vill ha det tyst". Amishgrannar till höger och vänster, mitt i ett lesbiskt kungarike. Vi skrattade och sprang tillbaka mot huset. Den mörka flickan såg fortfarande bekymrad ut där hon sprang efter oss.
Slutet av drömmen så. Jag stod i ett rum med den mörka och den ljusa flickan igen. Festen var antagligen slut för ljudet var lite svagare och fotstegen lite färre. Den mörka flickan älskade hattar kom det fram. Jag tog tag i den ena som låg slängd på ett bord, satte den över huvudet och konstaterade glatt att den mörka flickan må vara mer petite än mig, men just hennes skalle må vara gigantisk. Hatten slök mig ner till axlarna och inte förrän den ljusa flickan påpekade att jag hade en papperkorg på mitt huvud, vaknade jag åter.


Om ni nu undrar vad det är med luften på österlen.

Konspiratörerna

Det är bra med kameror i mobiltelefoner. Man blir liten och gul och suddig precis som det ska vara. Har man tur kommer det med en Staropramen att släcka törsten med också.

Annars är det grådassigt på landet; havet ser ut som diskvatten, hunden har fuktpäls (dvs kryllig) och jag känner ingen ångest alls över att lämna stan en dag eller två.
Det är lite synd att här är så många inavlade tröggener, men håller man sig bara nära kusten brukar de inte få tag i en. Gärsnäs går också bra, det är något med den byhålan som gör att man blir varm i själen. Jag tror att det är för att dom kramas så mycket där, stockholmarna då. Konstnärlig gemyt med koskit under de högklackade. "Kom så går vi hem och rör ihop en gulasch älskade ni, Carl-Fredrik har varit i Alsace och köpt med sig såna där flöjtflaskeviner."

kärlek 01:04

Hälsa Luke!

Det är en svamlande dag. Det bara är så, inte mycket att göra åt. Tänk vad lite idioti kan göra för dårskapen.
Idag har jag blivit kompis med Mark Lanegan och igår skrev Irya Gmeyner "Ha det bra" till mig. Det är en sjuk värld, man kan ha 22 000 kompisar eller 44 och allt det där som förut var ouppnåeligt kan man nu tafsa på lite när som helst. Jag som brukade skryta om att jag för många år sedan brevväxlade med Cia Berg (senare Soro), att jag skrev "Hej faberibba, livet är tungt" till henne och att hon skrev "Jag kollar fotboll och käkar chokladglass" till mig. Att jag skrev brev till Zeb Macahan som han aldrig svarade på, kanske för att jag skrev fel och råkade kalla honom "tough gay", kanske för att han fick miljoner med brev, hela skördar i såna där bruna postsäckar som de hade i Bullen (så drar vi i snöret Martin Timell).
Nu kan jag kittla Tom Waits under hakan ena dagen, bara för att nästa dag ha hans skäggstrån i vasken. Missförstå mig rätt, det är smått fascinerande och jag tycker om det, men det känns lite som att springa tjejmilen utan att ha några ben att springa med. Jag kutar runt på mina stumpar och hoppas att ingen ska upptäcka att det blöder på asfalten. Och det är lite läskigt att bli sedd i mängden för att sedan smälta ut till en enfärgad prick igen. Kanske ska jag nöja mig med Mark och Irya, så att när Stuart kommer där och knackar ska jag säga "Tack Stuart, men det är fullt i farstun nu. Du får gå hem igen."

Klart jag inte ska. KOM STUART!

One for the money

Hej Tomten,
i år ska jag som vanligt skicka tjugo julkort och få tre tillbaka. Jag tänker ge min mamma en julklapp som hon inte önskar men som jag tycker att hon borde önska sig (jag vill använda den). Imorgon ska jag enligt Aftonbladets Nöjeshoroskop ha en usel fredag med uteslutande omys. Det känns sådär med tanke på att jag ska gå på fantastisk pengakonsert med mina medkonspiratörer. Jag tror inte på horoskop, gjorde jag det skulle jag vara väldigt mycket tillsammans med P det här året, är jag det kanske?
På lördag ska jag må lite illa, dra ett tungt lass och äta årets första julskinka (Scan Gourmet, skitdyr men högsta betyg i Allt om Mat). Och just det, innan idag när jag stod i kö i en halvtimme för att hämta ut mammas paket som hon inte vill ha, räknade jag ut att jag är extremt fattig just nu och tröstade mig med att köpa ett dyrt saffranste för 34 kronor (kan vara gott?).
Vet du vad Tomten, om man käkar för mycket hundchoklad kan man enligt mina föräldrar bli blind. Jag vet inte riktigt var gränsen går för att kalla det mycket, men eftersom jag bara är lite långsynt eller om det är kortsynt och bara på ena ögat så antar jag att ett par år av frosseri varken gör till eller från. Jag kom att tänka på det precis eftersom det var en blind man på teve. Livet är för kort för att se på teve, läste jag i en blogg igår (kan man skriva blogg när man är blind? Jag tror det). Jag bryr mig ändå inte, mitt liv är skitlångt verkar det som och jag har inget bättre för mig.
Ja, jag vet att det ska slås in paket och skrivas rim. Ofta brukar jag rimma på ord som: få, gå, stå, blå, hitta, titta, (nä du), paket, raket. I år ska jag bara rimma på ordet aligator, smell you later, aligator har jag skrivit på paketet till min bror, en deo som jag fick gratis när jag köpte en parfym till mig själv för ett par veckor sen. Nä, jag är inte snål, jag har köpt så mycket julklappar att jag blev tvungen att köpa dyrt saffranste för att trösta min tomma plånbok ju. Attention!
Men du, allt jag önskar till jul är objekt 1-141 på min önskelista.
Tack på förhand.

Mvh P.

Ciao ciao Lucia

Vad man behöver en dag som idag.
En styck italienare som försöker förklara italienska ordvitsar på svengelska. Det går inte, men jag uppskattar försöket. Kanske för att det är en italienare. Kanske för att han har en bild av Egon Schiele på sin sida.
Annars är det mest sladdriga magar på teven och sladdriga paprikor på spisen. Ja, och sladdriga allt det där i soffan.
Imorgon är det slutskolkat och dags att röra om i grytan igen.
Mama Mia.

Nog är nog är nog

Jag bråkar för mycket med folk de här dagarna. Det är inte bra, jag får ont i huvudet och trasar sönder mig själv inuti. Samtidigt känner jag att det är nödvändigt. Jag känner mig lite som Grynet innan hon blev tokreligiös och fick hybris. Jag tar fan inte mer skit nu.

Glädjebesked

Ett mail från chefen imorse, någon av oss ska få sparken. Men blir det jag eller L, det är frågan. Ja, om man inte räknar frågan varför han mailar och inte säger det direkt till oss. Spännande fortsättning följer hur som helst...

Veckans pausfågel

På söndagar kommer insikterna rusande mot mig som ett pärlband av jättevågor och ståendes i duschen med varmvattnet strilande nerför lussekattslår och korintertår får jag motvilligt sanningar inpräntade genom varenda por på kroppen. Svidande iskalla stekheta sanningar som jag måste torka bort, men jag når inte handduken och...

...ja, jag är veckans ständiga pausfågel för Vem som sitter där borta. Ett tidsfördriv han låter sig underhållas av i några minuter innan de riktiga programmen börjar. Och även om han ibland antyder att jag finns på riktigt så vet jag hela tiden att han egentligen inte menar det. (Åtgärd: byt frekvens, seriöst)
...ja, jag måste byta jobb och sätta igång med min plan. (Åtgärd: gör det)
...ja, jag blir ful av att vara så allvarlig och sårbar hela tiden. (Åtgärd: photoshop)
...ja, jag beter mig bortskämt och surar när jag inte får som jag vill. (Åtgärd: få det att bli som jag vill)
...ja, jag borde sluta hoppas på att ord som inte betyder något, betyder något. (Åtgärd: kan inte)
...ja, jag får inte luft längre och i kylan som uppstår när jag trycker kinden mot imman på spegeln önskar jag er en god kväll utan söndag i. (Åtgärd: utgå)

I'm your fucking fairy god-mother!

Efter att ha hittat helljuset på bilen tittade jag klart på Femme Fatale. Jag är korkig och gillar filmer med franska repliker och übersnygga kvinnor (Banderas däremot gillade jag inte, kort och oljig som vanligt). Speciellt när kvinnorna är smartare än männen och lyckas orsaka en massa ond bråd död på grund av detta. Jag uppskattar t ex väldigt mycket att se två biffiga killar bli spettade mot ett fruktstånd medan den übersnygga kvinnan kallt står bredvid med ett leende på de rödmålade fylliga läpparna. Det jag möjligen inte gillar med de här filmerna är att jag helt plötsligt inser att trots att det är väldigt tufft och rätt i filmen, skulle inte jag se lika häftig ut i kamouflagefärgade hotpants och matchande kamouflagefärgade stövlar med stilettos, springandes över spegelvåt asfalt mitt i Malmö en torsdag eftermiddag. Dels för att jag i 33 år har varit alldeles för lat och för hungrig för att få en sån där liten spenslig übersnygg fransyskekropp, dels för att det fan är kullersten i hela city i Malmö och jag har knappt lärt mig att gå upprätt ens med gympaskor där. Men på bild är det fint och bilden är huvudsaken, verkligheten är som vanligt överreklamerad.

Pipparkakshusen

Jag är ganska mycket trött idag. Trött för att jag sover för lite och trött för att det råder strutsmentalitet på mitt jobb. Eller katolsk stämning kanske man ska kalla det. Tre Ave Maria herr idiot så förlåter vi dig direkt.
Så även om jag vet att det är billig humor, så tyckte jag att det här var jätteroligt när jag läste aftonbladet imorse: "Parhusen – grannsamverkan för ökad småhusproduktion”. Å andra sidan tycker jag att allt annat är tråkigt just nu så det kanske jämnar ut sig.

Ni måste kunna räkna!

Okej då era snålebloggläsare, så ni ville inte vara med och ge mig en massa gratis grejer. Det gör inte så mycket.
Ikväll märkte jag nämligen att gratis inte alltid smakar gott. En gratis informationskväll från Almi Företagspartner till exempel, det smakar inte gott alls. Jag och Fräulein härdade ut i en och halv timme sen tyade vi inte fler overhead-byten, utfall mot oss ("ni där längst bak, är ni rädda för oss andra eller, hör ni verkligen vad jag säger, ser ni vad jag skriver från så långt avstånd, sa ni nåt ELLER?"), inövade repetitionsfraser och kalla kårar från fläkten som nötte oss i ryggen. Så vi gick, skrattande gick vi ut ur biblioteksbyggnaden med våra pastasallader under armen medan de andra fikade billigt bjudkaffe, och det kändes lite som att vi skolkade när vi tänkte på hur den stränga gubbfan där inne antagligen snart skulle stå framför alla de andra och peka med fingret mot våra tomma platser, skadeglatt konstaterande att "där har ni två som gav upp innan de ens börjat". Jag lovar att han ska få betala dyrt för kaffet sen.

Generation fattig

Kan ni vara schyssta och fixa lite gratis grejer till mig?
Jag lovar att dela med mig av kakan (kanske).
Använd mitt id-nummer 45295 och låt pengarna rulla in.

http://gratisgen.se/?ref=45295

Voice-over

Om en människa har en bra berättarröst kan jag släppa taget om min privata misär och sitta lycklig och mjuk i magen i flera timmar. Det är något med såna människor som gör att man känner sig trygg och omhändertagen, nästan lite på gränsen till obekymrad.
Han på radion just nu har en sån röst, varm och lite bullrande och så där att man kan riktigt se hur saffransdegen jäser över när han tar i från tårna. Det låter lite som han som brukade stå i morotslandet när jag var liten och på den tiden skrek han "Det brinner i farmors hus!" och då blev man lite rädd men sen skrockade han och blev farmors vänliga röst igen och då bjöds det på pannkakor med sylt och Bamse och Skalman var där och höll handen tills man lugnat ner sig.
Filmkrönikan-Sara är en annan sån där människa med röst som får mig att bli behagligt sömnig och som får mig att dra filten över benen och smacka lite med kinderna. Fast henne bytte SVT ut till fjompvårtan Orvar för att programmet skulle bli mer ungdomligt och när det sen uppdagades att Orvar gillar musikaler bytte de förvisso ut honom också, men då brydde jag mig mindre. En dag ska jag skriva till Sara och fråga om hon kan spela in sig själv på band till mig. Hon behöver bara säga samma ord i två timmar om hon vill. Jag betalar hundra riksdaler Sara!
Så ja, jag älskar verkligen röster, om det är rätt röster. I bokhyllan där hemma har jag en massa saker som inte gör mig speciellt glad, men Shanti Roneys röst i en ljudbok som jag hela tiden somnar ifrån och därför aldrig kommer hörläsa ut, den är fin att plocka fram om man behöver släppa taget om saker som inte vill släppas av sig själv. Och inte för att någon av er vill, men om ni skulle vilja, så är ett enkelt knep att få mig att bli lite kär att läsa högt ur en bok, vilken som helst, just när jag ligger där bredvid och ska till att sova. Såvida ni inte låter som Kjelles gamla flamma Miss Universum anno 1984, då kan det faktiskt vara.

Utan kladd

Idag fyller min fru år!
Jag har bakat en tårta och slagit in ett jättestort paket.
Eller nä, det har jag kanske inte.
Inte riktigt på riktigt men i tankarna faktiskt.
Så varsågod min fina spökögda fru.
Hipp hipp hurra och så.
Pyss.

stuart

jag känner inte för att skriva så mycket de här dagarna.
det kunde ha varit katastrof men det är det inte.
jag lyssnar istället.
på stuart.

Jag vet inte

Jag har köpt fem trollisar för en tia.
Behöver ni veta mer än så idag?

Dirty laundry

Problemet med att inte ha tillräckligt lång sladd till dammsugaren är att tvätten inte blir tvättad. Eller rättare sagt, problemet med att vara äckligt rädd för spindlar gör att bristen på lång dammsugarsladd blir ett problem vilket leder till att tvätten inte blir tvättad. För öppnar jag dörren till tvättrumskällaren och blir välkomnad av en stor fet spindel som mitt i dörröppningen firar ner sig från sin tråd tills vi befinner oss ansikte mot ansikte (och jag svär att den jäveln ler), och jag sedan tittar upp i det låga taket och ser flera stycken ännu större, fetare och hungrigare spindlar sitta och gunga på sina håriga ben, då behöver jag en dammsugare med tio meter lång sladd. Och har jag inte det stänger jag darrande dörren och återvänder in i lägenheten där jag sätter mig bakom dubbla lås och hyperventilerar bredvid den suckande, växande tvättkorgen. Efter en stund reser jag mig och börjar gräva runt längst inne i garderoben för att se vad jag kan hitta för kläder att dra på mig de resterande två veckorna tills nästa tvättid. Jag konstaterar att om jag inte orkar handtvätta kan vissa sommarkläder göras om till vinterkläder om man gömmer dem bakom koftor och tjocka tröjor. Att om jag köper ett par strumpbyxor kan jag gå med kjol halva december. Men fjorton par trosor kommer jag inte undan om jag inte vill börja sy gardintygstrosor och jag vill så gott som aldrig sy något alls för det är bland det tråkigaste och svåraste jag vet. Så jag tillbringar resterande söndag med att titta på film och skriva Richard Marx-novell och när klockan slagit sängdags gör jag min kvällsritual och skakar täcket och kudden och tittar under sängen, på väggarna och i taket och säger hotfullt på knagglig filmamerikanska ”Die spiders, die!”.


PS! Jag hade tänkt sätta in en bild på en spindel men eftersom allt syre försvann när jag googlade "spider" så kände jag att det nog var läge att strunta i spindelbilden. DS!

lönefredag =

Det stavas I R O N I

För det är väl det det är, veckans uppgift till Zlatans klass? Att skriva en text, novell eller ett prosastycke baserat på nedanstående låttext. Man kan ju tycka att Richard Marx skulle vara bortglömd vid det här laget, själv har jag ställt ner backen med skivan (ja, LP) i mörkaste förrådet, men icke då. Jag känner mig gammal när jag tänker på att det kanske är så att Zlatan, som är född på 80-talet, valt den här låttexten enbart för att vi som går på kursen, som ju är lite äldre, ska känna igen oss och slippa ställa den pinsamma frågan "Vem är P Diddy?". Och det är lite pinsamt att jag fortfarande får rys i magen och ser högstadiets gympasal insmord i discoblink när jag lyssnar på storhuvets jämmerliga röst (för han har har faktiskt oproportionerligt stort huvud och dessutom lika oproportionerligt korta armar).
Nä, det får bli ett franskt slut på kärlekshistorien tror jag bestämt. Miserabelt ska det vara. Hälften spydde, resten dog. Bon bon, pon pon.

Oceans apart day after day
And I slowly go insane
I hear your voice on the line
But it doesn't stop the pain
If I see you next to never
How can we say forever

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

I took for granted, all the times
That I though would last somehow
I hear the laughter, I taste the tears
But I can't get near you now
Oh, can't you see it baby
You've got me goin' CrAzY

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

I wonder how we can survive
This romance
But in the end if I'm with you
I'll take the chance
Oh, can't you see it baby
You've got me goin' cRaZy

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

Janne, Stenmark och...

...så var det det där med björkarna.
Sen var det inte mer.

Jag hade fel

reklam är inte så dumt (alltid). Bravia I like.
Det är de som har filmen med bollarna också.
Och ljudet på om ni ska titta.

Tämligen klarvaken, gonatt!

Dåliga vardagsvanor:
- sitta vaken och osömnig i soffan fast spöktimman börjat
- äta ingefärakex och port salut istället för kvällsmat
- lova saker som jag vet att jag inte orkar hålla

Ikväll har jag gått i rått och när jag kom fram fixade jag en begagnad teve. Det blir som det blir när det blir som det blir. Astrid var glad i alla fall, fast något vidare bollsinne hade hon inte. Och det var farliga kvarter, sa han hussen till Astrid. Själv verkade han inte farlig alls, mest lite söt tyckte I som livvaktade mig. Sen konstaterade vi fin och gick hem i rått igen.
Egentligen var det tänkt att jag skulle få mer än en teve. Typ en stationerad teve, två högtalare och han som tyckte att vi borde köpa en gammal Saab ihop för att kunna köra till snön och den eviga istiden i norr. Men det där sa han bara för att ibland orkar man inte vara tyst fast man borde. Ibland kan det babblas på i timmar och speciellt då borde man inte lyssna så noga. Ord som fastnar gör lätt lite ont annars när man sen ska svälja ner dom. Fast det är ju det där med tidsperspektiv också. Jag har bråttom. Jag tycker att nu är nu och sen är sånt som är ogreppbart och i mitt huvud finns det inte ens. Sen har dessutom en tendens att aldrig bli av, så jag har rätt där också. Slow motion är hundra kilometer i timmen för långsamt för mig. Kom nu, gör nu, var nu! Men skjul som döljer teveapparater och gamla liv kan tydligen stå stadigt i flera år utan att knirreknarr-dörren öppnas en endaste gång. Så är det och nu orkade jag inte vänta längre för teven har haft halv bild i ett år och de sista veckorna har vi börjat skrika ikapp, oljudet och jag. Och tro mig, jag gillar Johnny när han går runt i huset med en yxa och är lite glatt mordlysten, men det passar sig inte i vardagslivet kära ni.

dagen är orange

jag gillar inspirationssidor.
jag gillar när normalt blir konstigt.
jag gillar den här fotografen.
sen gillar jag nog inte så mycket mer idag.

go o gla ska mänskan va

Vår första hemuppgift på skrivarkursen var att beskriva vår motsatsperson. Jag hade tänkt följa instruktionerna, vara en duktig kurselev. Men det gick tydligen inte och helt plötsligt hade hon som inte skulle vara jag förvandlats till en apatisk, frånstötande kvinna som slickade linolja från sitt trägolv. Ganska bra överlag men akta dig så att det inte slår över och blir parodiskt allt det där svarta, påpekade Zlatan. Ja, hon var döende i cancer och sviken av alla människor i hela världen också, nämnde jag det? Att det inte var min motsatsperson påpekade jag flera gånger. Däremot sa jag inget om vem det verkligen var. Att det var motsatsen till min motsatsperson. Att det var jag som jag är inuti vissa dagar. Dagar som ni ändå inte vill läsa om och som jag därför inte finner något större nöje i att skriva om här heller.

Men för att alla ska bli nöjda kan jag skriva om dagarna ur min motsatspersons synvinkel. Så kan ni själva välja om ni vill vända på det eller inte. Så kan ni sitta där och fundera över om jag verkligen tycker det är kul att bli sliten mitt itu hela tiden, eller om jag bara skojar med er.



Eller nej, vi struntar i det förresten.
Jag ska dricka varm choklad och äta bulle istället tror jag.

Another day...

...just breathe

Helgen har varit saknad, skepparhistorier på teatern, gulaschsoppa, gudrun sjödéntanter, undran, regnvacker, edward norton, gråmulen, nosbuff, eftertanke, äppelkaka, tjocka strumpor, soldis, smutsgul, lövrik, sparka uppåt slicka neråt, italienskt rött, stuart a staples, tvätt, frågetecken, blaha, måsskri, höga klackar, blanksvart nattasfalt, dragspel, spontandans och kanske något litet till.

Nu väntar verkligheten några dagar igen.

linssoppa x 5 = 150 kr

Ordningen återställd

Håret borta, paniken borta.
Och det var en skön process dessutom. Två timmar med massagestol och värmeljus i ittala och porlande vattenfallsväggar och softpornmusik och fingertoppar som masserar masserar masserar. Manliga dessutom. Jag kommer aldrig gå tillbaka till en kvinnlig frisör efter det här. Jag säljer mig till Henkesekten och lovar och svär att bli urfattig bara de där händerna fortsätter vara mina några gånger om året. Det spelar inte ens någon roll att han såg straight ut där han gled runt i sin överdimensionerade mössa och nedhasade slitjeans samtidigt som han hade den där möllannonchalanta looken. Jag kan ta att inte alla frisörer är gay, helt okej med mig. Och ja, nu blir det soppa i en vecka.

p-p 0-0

hon sitter rak i ryggen och låter det tragikomiska göra vad det vill med henne. hon skriver med STORA BOKSTÄVER "ha ha ha" och bestämmer sig för att sluta nu.

Som kompensation

för allt jag inte tycker om, är här lite som jag faktiskt tycker om.

ljud: sax som klipper i hårt papper, någon som vänder blad i en tidning (gärna dagstidning eller glättad månadstidning), glasbitar som slår mot varandra, mörka röster, tågdunk, regnsmatter mot en fönsterruta, skrikande vindar

dofter: parkeringshus, limspray, vaniljstång, choklad, nyklippt gräs, tobak (otänd), nybakat bröd, grillrök, vissa blommor

smaker: salt lakrits, choklad, hallon, vin, chili, vitlök, tjeckisk öl, lite lagom bränt, ost

att titta på: oväder, teckningar, havet, grusvägar, enkla former, bra film, ryggtavlor, snö, nattmörker

att känna på: lammöron, sand, varm deg, vatten, kalla ytor, tjockt hår, hud, mjukt ljummet stearin



nog med listor nu.

Hej, jag heter P och jag är en fyrkant. Hej P.

Vi ska effektiviseras på jobbet nu. Det ska tidsrapporteras och allt ska hållas inom vissa ramar. Som om ramarna kunde bli snävare än de redan är. Ja, kanske de kan eftersom de uppenbarligen ska bli det. Och jag är trött på alltihop. Vardagsrutiner och deadlines och klättra uppåt i hierarkin eller falla platt på magen. Tristess som svider och ger mig stressmage oavsett om jag sliter mitt hår eller sitter som en guldfisk framför datorn och gör ingenting. Och när jag tittar ut genom fönstret och varken ser ett gäspande vinterhav eller en nyvaken orangutangsol längre undrar jag vad fan jag gick av tåget för. Hur står man ut här? Jag fattar det inte. När allt det vackra och tysta bara är bakom hörnet. Vad är det som är så fantastiskt med stan? Fester, supa och kräkas, hysteriska socialskratt, be there or be en jäkla fyrkant, modetvång och likgiltiga frågetecken? Jag fattar det inte. Eller jag förstår vissa delar av staden, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Jag förstår att man vill ha kulturen, konsten, musiken, upplevelserna och kanske de bra människorna inom räckhåll. Men resten, det som försvinner i samma sekund som man blinkar?
Äh, skitsamma. Jag gnäller bara för att jag har tummen mitt i handen. För att även om det inte blir så mycket snack så blir det aldrig heller särskilt mycket verkstad. Flykterna får väl finna sig i att ske inne i mitt huvud. Eller inte.

reflektioner söndag

JUST NU
himlens färg nerifrån och upp: vit, ljusgul, ljusblå, vit, gråblå, gråbrun
havets färg: gråsvartblå med inslag av gult
regnets färg: ljusblå, vit, gul, röd, grön, mörkblå, grå, ljuslila
grannens takplattors färg: smutsröd, smutssvart, grönröd
trädgårdens färg: ljusgrön, grönblå, mörkgrön, vit, grågul, orangebrun, silvergrön, röttröd
den stora fula byggnadens färg: ljusblå, gulsvart
hundens färg: svartbrun, vitbrun, vitvit, smutsgul, svartsvart
jag utanpåfärg: blekfärg i obestämd nyans, svart, mörkbrun, ljusbrun, brunvit, mörkgrå, tröttblå, vit, rosaröd opacitet 25%
jag inutifärg: gråblå, röd, multicolorfärg

Make my day

Nej, ni får ursäkta. Jag kan inte tänka på något annat idag än på att mitt hår blivit för jävla långt. Inte långt långt menar jag då utan långt för frisyren långt. Det är oavsett om ni tror mig eller inte enormt frustrerande och irriterande. Som att sitta en hel dag och lyssna på naglar som dras mot den svarta tavlan-irriterande. I-landstortyr om ni så vill. Min krassa ekonomi till trots så finns det ingen möjlighet att dra ut på det längre. Kort ska det bli, mörkare ska det bli. Dyrt kommer det bli hur som helst. Och ni behöver inte upplysa mig om att det här inlägget var tråkigt. Fan det är fredag, ni kan väl roa er på egen hand.

Goa mackrådet ger:

ALBANMACKA
Lingonlimpa
Ajvar hot!
Hummus
Morot
Gurka

Bred på mackan ett lager ajvar och ett lager hummus. Använd en vass kniv och skär små små bitar av morot och gurka som sedan strösslas över mackan. Egentligen ska det vara lite skivad feferoni på också men det hade ni inte råd att köpa. Varsågoda!

God morgon, blött idag också ja!

Bandet av mardrömmar blir längre och längre för varje natt och snart kan jag vira bandet tusen miljoner gånger runt min kropp tills det enda som syns bakom är min gapande mun, kippande efter luft.
Jag har alltid drömt mycket mardrömmar, det är inte något jag har börjat med nu. Jag har alltid drömt mycket över huvudtaget. Och jag minns mina drömmar. Ofta väldigt detaljrikt. För något år sedan fick jag för mig att börja skriva drömdagbok. Min tanke var att det skulle bli intressant att läsa någon gång, jag vet inte när. Men ett par dagar efter att jag hade börjat nedteckna alla surrealistiska natthändelser läste jag det jag skrivit och insåg att det var skittråkig läsning. Det som varit så fascinerande precis efter drömmens uppvaknande var nu bara osammanhängande och ogreppbart. Så jag slutade då. Därför tänker jag just idag inte berätta om nattens konspiration, om hur jag gick barfota längs Södra Förstadsgatan och letade efter skumplastaffären, om nyckeln som jag behövde hitta en passande ask till, om min döda pappa och min levande bror som inne på Stadium sparkade fotboll med några ynglingar, om toaletten på ovanvåningen som monterats bort och blivit ett hål i golvet, om den äcklige P. Ahlberg som tvunget ville hångla med mig fast jag cyklade fort som bara den för att slippa honom, om festivalfolket som invaderade stan som inte var den här stan utan en annan, om sveket från vänner och familj som ville sätta på mig ett par skor med törnen (ja, väldigt mycket jesussyndrom) så att jag för varje steg jag tog säkert skulle känna en ofattbar smärta, om alla viskningar som upptog mitt huvud och jag förstod aldrig vad jag hade gjort alla för ont, om ...nä, om det ska jag inte berätta. Så här i efterhand låter det ändå inte så otäckt. Chip.

There's a monkey on my back

Makes me act like that

(fin låt, passande låt,
merci monsieur R)

I skåne tät dimma, -800°C

Jag försöker vara snäll, jag menar verkligen det. Men det är svårt vissa dagar. Idag är det svårt. När jag sitter bakom skrivbordet på jobbet med regnblöta byxor som slickar mina lår med kyla och fukt, när jag inser att allt blod jag stångat ur mig det senaste året aldrig spelade någon roll. För det jag hela tiden får tillbaka är aldrig mer än likgiltighet eller på sin höjd en fråga om vädret. Och tanken på att jag lagt ner all min kraft på att få någon att förstå det som inte vill förstås gör mig tom och förbannad. Framför allt irriterar och stör det mig att min blåögdhet fick mig dit jag inte ville. Och jag vill så gärna skylla på någon annan än mig själv, så jag skriver några sarkastiska meningar och låter orden skymma sikten för den som ska läsa. För ja, jag vet att orden blir transparenta och betydelselösa i samma stund de träffar målet. Eller om de aldrig träffar, det kanske är så det är.

nä, det snöar inte

och det här är inte livet,
det här är en bild av livet.

(inte pipan idioter)

insane in the brain

familjehelg. min bror läser min novell till skrivarkursen och medger att han tycker att jag är knepig. vi tittar på en dålig svensk teve-serie på kvällen med lia boysen. det där manuset skulle du ha kunnat skriva, säger min bror. jag fattar fan ingenting, fortsätter han. inte jag heller, instämmer hans flickvän. dagen efter läser min bror johans novell. johan skriver om sånt som är greppbart, om en chef som är dum. sånt är lätt att förstå, lätt att ta till sig. fan, den där johan skriver skitbra ju, utbrister min bror. jag nickar. jo, johan han kan han. själv är jag lite lätt galen då. man skriver inte att ens huvudkaraktär ligger naken på golvet och slickar i sig linolja, det gör man bara inte. så jag antar att all galenskap inte kan skyllas på briljans. inte ens på dåliga gener. det ligger bara för mig.

tystnaden och guldet

Vi drack varsin tjeckisk öl, Robert och jag. Eller om han drack något annat och jag drack varm choklad. Jag var i vilket fall bakfull och han var från norrland. En kombination som gjorde Ölkafét till en hyfsat tyst plats den kvällen. Det var kallt också vill jag minnas. Åtminstone tänker jag rökmoln och åtdragna halsdukar. Kanske ett par vantar med varmt innerludd. Jag minns inget av samtalet, antagligen nämnde vi kiwifrukten några gånger. Gutår och kiwi, det är sånt man pratar om med Robert. Inte för att allt det här spelar någon roll, jag ville bara att ni skulle gå in på hans sida och bli lite hänförda i själen så här timmarna innan helgen. Varsågoda.

dear jonathan, dear me, oh dear!

finalmente

årets första snö i malmö.
vinter i malmö - äntligen!
jaja, det var inte mycket snö
men det var kallt.
och det smakade gott på tungan.
det enda som saknas nu är vantar.
icke avklippta.

Swedish Meatballs

Hej,
jag vill beställa ett ex av Ränningsvallen-
Gunnars byalags gubbkalender.
Tack på förhand.

Mvh P.

vilket ben ska jag...

vinterns första dag.
jag är sömnig och rastlös.
samtidigt.
jag bryr mig och skiter i vilket.
samtidigt.
jag hatar och älskar dig.
samtidigt.
jag förstår men fattar inget.
samtidigt.
jävla splittrade idiotdag.
men vinter ändå,
det är ju fint.